the final countdown

idag har vi haft konsert i linköping för en jättestor jättefull konsertsal med psykadeliska väggar. det var den första av de två sista. imorgon är det den stora sista finalkonserten i berwaldhallen och efter det är det klart och slut. efter det kommer många av oss aldrig mer spela i en såhär bra orkester igen. efter det upphör arméns musikkår 2009 med det vi gör bäst.

men åter till idag. vi har alltså besökt östgötaslätten för andra gången på kort tid, men i ett hela annat syfte än sist (se tidigare inlägg "i fält utan tält med amp"). vi stannade och köpte kaffe på samma ställe som vi rastade sist, men denna gång utan krigs90 och vapen, istället iförda stiliga modell 87.

i linköping älskar folk militärmusik och AMKs finalkonserter. så mycket att de fyller upp konsert och kongress, klappar med i låtarna bättre än någon annan publik och skrattar och applåderar åt majoren när han säger att vi ska spela vårt sista nummer (för det var ju självklart inte det sista). och vi älskar militärmusik, för så bra skulle det inte låtit annars. wow. och konstigt vore det ju annars för nu är vi ju som bäst!

i bussen hem till gardet pratade jag, karna och mr savage om vad vi kommer sakna och inte om sex dagar.

exempel på vad vi inte kommer sakna:
* sätta upp håret
* m/87an
* smil (dock inte savander som tycker om apelsinsmil, josefin och karna exakt lika mycket)
* morgonstäda (vilken civil människa gör något sånt?)
* BRAK
* mariokart (endast josefin)
* putsa skor
* lukten av fält

exempel på vad vi kommer sakna:
* dricka kaffe länge länge efter middagen
* att spela i en så sjukt bra orkester med så sjukt bra folk
* att boka om sin biljett för att komma tidigare och chilla på gardet
* mariokart (karna och savander)
* putsa skor
* bastun
* varandra och alla andra